måndag 18 juni 2012

Vätternrundan 2012 är avklarad!!!

Jaha, så här ett par dagar efteråt så sitter jag här och ska försöka sammanfatta helgen.
Jag har fortfarande ont överallt, vissa kroppsdelar börjar komma tillbaka medan en del fortfarande bara sticker o värker.
men vi tar det från början.
Vi packade husvagnen klar på torsdagseftermiddagen och jag började köra mot Vadstena som skulle bli slutdestinationen på resan för husvagnen. Efter ca 4 timmars åkande så var vi framme på campingen och vi satte upp allt och barnen lekte o badade.
På fredagsmorgonen efter frukosten så åkte vi in till Motala för att hämta ut lappar och chip o allt annat som hör till. Lite rörigt att ta sig in men efterhand så löste det sig bra då dom hade stora parkeringar i ytterområderna och bussade in folk, riktigt bra gjort, märks att dom har rutin på detta.
Nåväl, in på mässa för att hämta ut mina startgrejor sen oxå titta runt lite på alla saker som såldes där. Det blev 2 stora bärkassar med saker när vi gick ut och några tusen kronor fattigare. men en kadensmätare och en klockhållare till hojen kändes som ett bra "kap" även jessan hittade en massa bra saker till riktigt bra pris. Det blev cykelbyxor till oss båda, en regn/vindjacka till mig (som jag verkligen har använt, men mer om det lite senare), sen lite annat blandat o gott. Efter ett par timmar där så var det dax att ta sig tillbaka till campingen för att vila lite innan det var dax att ta sig tillbaka och starta. På väg till parkeringen så gick vi in i en ICA affär och handlade lite samt åt en av världens godaste pizzor utanför. När vi kom tillbaka till husvagnen så fixade Jessan lite och jag förberedde hojen med nrlappar och chip o gick igenom allt 3-4 ggr för att jag inte skulle missa nåt. Nervös? ja, verkligen.
Lite senare drog vi då in till Motala med alla saker och hojen på stället. På parkeringen så fick Jessan o barnen ta bussen in till stan och jag fick cykla dom 3,5 km.
Stämningen var på topp och man rycktes med i alla olika känslor som fanns bland alla dessa tusentals människor som var där både i cykelskor och dom utan. Vi gick runt och kollade lite och tog lite kort samt hittade "mitt" gäng som skulle cykla. lite småsnack och ett toabesök så var man redo. Lyse på och in i startfållan märkt "right" och kl 22:16 så var vi iväg. Mäktig känsla att cykla ihop med ca 70 st och ligga bakom en stor fet motorcykel genom gatorna i Motala. Ut på vägen så släppte motorcykeln oss och vi drog iväg i en lång utdragen klunga och försökte formera oss. Kände ganska direkt att jag hade ont i vänster knäs utsida och fick en olustkänsla men tänkte bara att det går nog över efter ett par km, jag har ju inte cyklat på ett par dagar och krupit på knäna då jag höll på med husvagnen.
Efter ca 15 km så släppte jag "mitt" gäng och sa till dom att jag inte kommer att orka ligga i deras tempo utan kommer att köra mitt tempo, alla var överrens och dom drog iväg. örkret började lägga sig ju längre iväg vi kom och efter en otäck olycka med ambulans och en massa cyklister efter ca 2,5 timmar så stannade jag till i Gränna för en snabb piss och fylla på flaskan med energidryck, ca 8 mil körda nu och jag mådde ganska bra förutom smärtan i knäet som bara blev värre och värre för varje tramptag. Det blev en lättare växel och högre kadens för att avlasta knät lite, samt mer tryck med högerbenet.

När jag kom till Jönköping så stannade jag och käkade lite. Köttbullar o mos samt lite gurka, en bulle, kaffe och fylla på flaskorna sen iväg. ett kort stopp tyckte jag men köer o en massa folk gjorde att det tog ca 20 min där. Sega ben att komma igång igen och smärtan i knät ännu värre nu.

Strax efter att Jag lämnat Jönköping och ca 1/3-del avklarat så började det att regna. först så bara några droppar, då stannade jag i en p-ficka och tog på mig regnjackan, hade varit lagom varm hela tiden trots att det var lite kyligt i luften.
Efter bankeryd och ca 5 timmars trampande så vräkte regnet ner, det var mörkt, kallt och dålig sikt. Nu blev detta mer en mental cykeltur än fysisk. Smärtan i knäet blev än mycket värre och jag var riktigt blöt nu, men pigg och inte hungrig eller liknande, ibland cyklade jag en stund ihop med några andra men för det mesta i mitt tempo. Hade dålig koll på klockan dom här timmarna då det var blött, halt och nästan ingen bromsförmåga.
jag stannade inte i Fagerhult utan trampade på till Hjo där jag visste att det serverades varm mat. Stoppet i Hjo blev minst en halvtimme längre än beräknat då jag var tvungen att försöka tina upp fingrarna samt försöka få upp lite värme inifrån. Lasagnen smakade bra men kaffe och varm blåbärssoppa satt fint då jag väntade på värmen. Här var det en massa människor som inte mådde bra, dom frös, huttrade och såg helt apatiska ut. Nåja, bara att trampa på igen då. Efter ett tag så kom det en skylt där det stod 100 km kvar och jag blev glad och fällde förmodligen en liten glädjetår under det regnvåta förfrusna ansiktet då jag fattade att jag nu har gjort 2/3 av loppet. Stannade till i Karlsborg bara för att fylla energiflaskan och trampade vidare i regnet som jag nog tyckte avtog lite, från hällregn till ösregn. Knät smärtade, fötterna helt avdomnade och blöta, fingrarna helt obrukbara men ett idiotleende på läpparna som förmodligen retade upp en del cyklister men gladde nog det flesta som trampade på i vätan. Ett leende kostar så lite men gör så mycket.
Efter tidpasseringen Aspa så hände det som inte fick hända, jag fick punka på framdäcket. Med stelfrusna fingrar så slet jag av däcket tog fram den nya slangen fick på nåt konstigt sätt i slangen och tillbaka däcket och pumpade med min nyinköpta kolsyrepump. stort misstag visade det sig då kolsyran inte bara pumpar upp däcket utan och fryser fast mina fingrar i ventilen, måste varit en dråplig syn för dom som passerade då jag hade ett framhjul i ansiktet och försökte spotta och blåsa på ventilen för att få loss fingrarna, det är precis som att slicka på en lyktstolpe i minusgrader, d.v.s helt idiotiskt. Nåväl, efter ett tag så var jag tillbaka i sadeln och trampade på, ca 5 mil kvar nu och känslan av att få gå i mål om några timmar spred sig som värme i kroppen.
Stannade i hammarsundets depå för att få i mer luft i däcket och det var lite kö där men jag hann med att fylla flaska för sista gången och vara med i webbtv. Nu var det väl bara att glida in i mål med 4 mil kvar då regnet slutat, en piss i nilen väl?
Jo tjenare, fy satan vad många och långa backar det var kvar, en obrukbar vänsterhand som inte kunde växla upp på stora klingan fram när det gick utför och ett knä som kändes som om det skulle trilla av näsom helst. Upp till Medevi gick på bara vilja och ett ben och lätta växlar, nu fanns ingen tanke om nån sluttid utan bara en tanke om att ta sig i mål på nåt vis, ge upp finns ju bara inte.

När skylten 10 km kommer så är det så mycket lättnad i kroppen och glädje att jag bara trampar på som i en dimma. Genom ett industriområde och faktiskt ganska lättrullat så glider jag ner mot målet.
Att komm in på målrakan och se alla dessa som står där och tjoar och klappar gör att man bara vill vara kvar ett tag till för att njuta. Precis efter mållinjen så står Jessan och barnen och tårarna bara sprutar av glädje då jag fattar att jag faktiskt har klarat av detta. Jag har cyklat 300 km i ur o skur.

Efter ett par minuter med dom så gick jag in för fotografering och medaljutdelning. sen vidare för en öl och lite mat.
Det tog ett tag att gå till bilen ca 5,2 km bort med ömmande och värkbruten kropp i cykelskor.

Nu så här efteråt med lite distans till loppet så har jag fått en massa olika frågor. Den vanligaste är: Fanns inte tanken på att ge upp nån gång? svaret är: vad heter min blogg? nä, den känslan finns inte.

Ska du köra igen nästa år? Jag sa att jag aldrig ska köra igen, men nu skulle jag vilja klara det under 10 timmar och kommer förmodligen att köra i ett sånt gäng nästa år.
Detta var det värsta loppet under dess 47-åriga tid så det ju knappast bli sämre eller?
Lite mer som jag fått reda på efteråt som oxå gör att jag är riktigt stolt över denna bedrift är att ca 2500 st bröt.

Nu kommer jag att ta det lite lugnt med träningen ett par dagar. Mitt knä är lite bättre och 8 av fingrarna har nu känsel igen samt högerfoten sakta men säkert minskar i svullnad samt att smärtan försvinner efterhand som jag använder den.

Nästa stora mål blir förmodligen Sövde triathlon i mitten av juli, det är en halv ironman som jag gjorde förra året på 6 timmar 57 min. skulle vilja kapa 30-45 min på den tiden i år då jag har lite mer erfarenhet samt är lite bättre förberedd. bara knät pallar så pallar jag. Kustmara blir det förmodligen nästa vecka oxå bara jag pallar med det. kanske bara 10 km och ingen halvmara denna gång.

Sen får vi se hur kroppen mår och vad som kommer. Man är ju inte direkt nån ungdom längre.
Lev väl så ses vi
Patric